Historia

 

I slutet på 30-talet stiftades en lag om generell semester under två veckor med lön motsvarande arbetsinkomsten. I och med detta blev det vanligare att arbetare tog semester. På många håll i landet upptogs under denna tid överläggningar mellan fackföreningarna och arbetsgivarna för att ge de anställda förmånen av ett semesterhem. Det var dock bara de stora företagen fick mottaga bidrag. Även för de svenska gruvarbetarna blev denna fråga aktuell. Under åren 1938-39 utredde Svenska Gruvindustriarbetareförbundets styrelse frågan samt förelade 1939 års kongress förslag om anslag för ändamålet. Efter en ingående diskussion på kongressen beslöts tyvärr att avslå styrelsens förslag. I kongressdiskussionen och vid beslutets fattande kunde en markant geografisk uppdelning av ombuden konstateras. Samtliga ombud från landets norra delar var mycket positiva till förslaget, medan ombuden från mellansverige ansåg att det inte fanns något större behov, och var även mycket tveksamma till huruvida sådana semesterhem hade någon verklig uppgift att fylla. Det blev alltså avslag, även om majoriteten var ganska knapp.

 

När rapporten från kongressen kom till avdelningarna i Lapplandsfälten fattades beslut om att göra en undersökning beträffande möjligheterna att för dessa gruvors arbetare förverkliga tanken på ett semesterhem. Att just lapplandsgruvorna visade ett större intresse för ett semesterhem har med stor sannolikhet att göra med dessa gruvsamhällens allmänna struktur. Arbetarstammen hade en annan hemort än de samhällen dit de nu flyttat och hade sitt arbete. De härstammade från olika delar av landet, även i viss mån från Finland och Norge. Under den första tiden vid gruvorna var bandet till hemorten starkt och semesterbesöken lades där. Alltefter åren rann undan bleknade detta band och medförde så småningom en gruvarbetargeneration som antingen var född däruppe eller kommit dit i ung ålder. En gruvarbetargeneration som alltså saknade band med tidigare hemorter. För dessa fanns en stark önskan om att kunna tillbringa semestern, till ett överkomligt pris, på annan plats.

 

Detta ledde till beslut om en speciell utredning för Lapplands gruvarbetare. Krigsutbrottet 1939 satte emellertid till en början käppar i hjulet, men 1942 hade kriget blivit ”vardag” och den tidigare semesterhemstanken togs upp på nytt. Vid avtalsförhandlingarna 1942 för Lousvaara-Kiirunavaara AB framfördes frågan om anslag för bolaget till ett arbetarnas eget semesterhem. Den dåvarande verkställande direktören visade positivt intresse, och det beslöts i Svenska Gruvindustriarbetareförbundets avdelningar 4 i Malmberget, 7  Koskullskulle, 12 i Kiruna och 40 i Svartöstaden att tillsätta en gemensam komitté. Dess uppdrag var att upprätta förslag och preliminära kostnadsberäkningar för ett eventuellt semesterhem. Ledamöterna i denna komitté blev Elof Stålnacke, Malmberget, Ivar Stål, Koskullskulle, Sven Strömbäck, Kiruna och Ernst Vestman, Svartöstaden. Senare tillkom även kommunalarbetarna Edvard Nilsson i Kiruna och Edvin Nilsson i Gällivare. Även Fingal Lindh deltog som representant för gruvarbetarna i Toulluvaara.

 

Vid kommitténs första möte diskuterades och fattades beslut framförallt i frågorna om semesterhemmets förläggning och planer för anläggningens utformning. Den bästa platsen för anläggningen ansågs vara någonstans i Norrbottens kustland. För detta fanns två starkt vägande skäl. Något år tidigare hade en statlig utredning , med hänvisning till hundraårig väderleksstatistik, ansett sig kunna bevisa att norrbottenskusten hade fler soldagar än någon annan del av den svenska kusten. Det andra viktiga skälet som talade för en förläggning till närmaste kustlandet var att få så korta och billiga resor som möjligt. Vid fortsatta diskussioner fann man att det slutligen bara fanns två kandidater att välja bland: Storön, 14 km söder om Kalix och Fårön, 5 km nordost om Piteå. Enighet om detta kunde inte uppnås, men majoriteten i kommittén fastnade för Fårön. När senare Malmfältararbetarnas semesterhemsförening bildades fastställdes detta förslag. I den första styrelsen invaldes Sven Strömbäck, Kiruna, Gisle Persson, Kiruna, Edvard Nilsson, Kiruna, Elof Stålnacke, Malmberget, Göte Rohlén, Gällivare, Erik Aslpund, Malmberget, Edvin Sjökvist, Koskullskulle. Gruvarbetarna hade med detta fått en start till det semesterhem som skulle byggas. Det semesterhem som senare blivit Fårön stugby.

 

Sedan dess har mycket hänt. I början, då det inte gick någon väg till Fårön, åkte man båt ut till stugbyn. Vägen blev klar 1966. 1967 kunde swimmingpool och tennisbana tas i bruk. 1983 påbörjades en genomgripande upprustning av anläggningen, finansierad av LKAB och staten genom OSP- och AMS-medel, totalt 6 miljoner kronor.